Update
15 Nov 2015
1910 reste han till Paris, där han senare var bosatt fram till 1939. Resor till bl. a. Nordafrika, Japan, Kina, Spanien, italien, Peru och Mexiko.
1940 flyttade han till Amerika.
Representerad:
Nationalmuseum Stockholm, Moderna museet Stockholm, Göteborgs konstmuseum, Malmö museum, Nasjonalgalleriet Oslo, Waldemarsudde, Hamburg etc.
Karakteristik:
Figurtavlor med bland annat bisarra motiv, porträtt, landskap och exotiska folktyper. Dessutom eleganta, linjerena teckningar.
Övrigt:
Dardel blev den eftersökte socitetsmålaren, som gjorde ett flertal eleganta beställningsporträtt.
Han målade med förkärlek makabra motiv och samtidigt var han rädd för döden och hatade den. Han somnade, för att aldrig mer vakna i det konstnärshotell där han hade sin tillfälliga bostad i New York.
Källa: Pedagogförlaget, Klippan.
John Peter Nilsson, curator
Nils och Thora Dardel, Paris 1920-tal.
© Riksarkivet
Thora Dardel Hamiltons arkiv
Numera är Nils Dardels konstnärskap mycket älskat i Sverige. Men så har det inte alltid varit. Under hans livstid (1888?1943) dröjde det relativt länge innan han nådde de breda lagren. Ryktet om honom spreds däremot kvickt, som till exempel att hans postadress i Stockholm löd: ”Nils Dardel, c/o Operabaren, Stockholm”.
Han var en excentrisk man med en ovanlig livsstil. Jag misstänker att hans person stod i vägen för hans konstnärskap – under lång tid ansågs han av vissa kritiker vara en både ytlig och banal konstnär. Ännu värre var de rent personliga påhoppen som handlade om hans ambivalenta sexualitet. Dardel blev väldigt illa berörd av kritiken, även om han ofta avfärdade den med en vass och rapp tunga.
Bilden förändrades, i positiv riktning, i takt med att han från 1920-talet och framåt gjorde allt fler societetsporträtt. Inte olikt Andy Warhols bilder av kända personer gjorde han de avbildade lite vackrare än de egentligen var. Genom Dardels ”estetiska skönhetsinstitut”, som konstnärskollegorna lite illmarigt kallade hans ateljé, krymptes till exempel Hjalmar Bergmans midjemått samtidigt som halsen förlängdes. Han var en virtuos porträttör – det gäller i synnerhet de realistiska porträttstudier som han utförde under sina många och långa resor runt om i världen, och som kom att pryda väggarna i många hem i form av reproduktioner. Även hans många självporträtt (inklusive de mer eller mindre förklädda sådana) är känsligt målade eller tecknade. I dessa framträder han som en sensibel och spröd person och det är just i bristen på överensstämmelse mellan hans livsstil och hans självporträtt som myten om Nils Dardel har vuxit fram – den om dandyn Dardel.
Dandybegreppet har sitt ursprung i 1700-talets brittiska aristokrati och syftar på de män som återvände hem efter sin mer eller mindre obligatoriska bildningsresa, en så kallad Grand Tour, till Italien. Väl hemkommen hade ”dandyn” lagt sig till med nya vanor och nytt mode och när han la ut texten om sina eskapader kom han lite elakt att kallas ? macaroni! Det skriver Roger Cook i essän ”Democratic Dandyism: Aesthetics and the Political Cultivation of Sens”. Som en antites, fortsätter Cook, utvecklar sedan Beau Brummell (1778?1840) macaronin till en slags proto-dandy med ett nytt, extremt elegant skräddarsytt mode som utstrålade en air av nonchalant likgiltighet. Istället för den aristokratiske macaronins överdrivna prålighet ville Brummells dandy skapa svårfångade nyanser av stram finess som en oinvigd inte skulle kunna upptäcka.
Demokratiseringen av dandyn sker, enligt Cook, parallellt med 1800-talets successiva förändring av klassamhället. En medelklass växer fram och gör det möjligt för individen att skapa sig en identitet oberoende av det tidigare ståndssamhället. Oscar Wilde (1854?1900) utvecklade en estetik som visade på möjligheterna att forma bilden av sig själv. I boken The Soul of Man under Socialism (1891) skriver Wilde: ”Den sanna perfektionen av människan ligger inte i vad man har, utan i vad människan är.” Wilde sår här ett frö till vad som har kommit att känneteckna hela 1900-talet ? att själv få bestämma vem man vill vara.
Låt oss återvända till Nils Dardel och förra sekelskiftet. Han hade en aristokratisk bakgrund och familjen von Dardel hade det gott ställt, utan att vara direkt förmögen. I början av 1900-talet befann han sig i Uppsala och umgicks i studentkretsar som hyllade anor, blått blod och fäderneslandet. Även om Dardel höll sig i utkanterna började han att medvetet att konstruera bilden av sig själv. Men till skillnad mot till exempel Oscar Wilde, som strävade efter ”att bejaka sig själv, lära känna sin personlighet och våga leva i enlighet med denna kunskap” eftersom det var ”den enda verkligt framkomliga vägen till ett sanningsfullare liv”, maskerade Nils Dardel sitt rätta jag. Det menar Erik Näslund i den genomgripande biografin Dardel (1988). När Dardel hittar sin mycket säregna stil i slutet av 1910-talet ? av konstkritikern Ragnar Josephson omnämnd som ”dardelismen ” ? förefaller nästan alla hans verk vara självbiografiska. Men hur mycket avslöjar han egentligen? Det är som om det maskerade jaget ger honom frihet att blanda verklighet och fantasi. Verken har ursprung i något självupplevt men denna händelse överdrivs och förvrids när Dardel sätter penseln mot duken. Målningarna förefaller vara ett slags drömsyner.
Det är som om Dardel inte ville se verkligheten som den var och det var framför staffliet som han var som lyckligast. Där kunde han låta associationsbanorna segla iväg. Världen som den faktiskt var intresserade honom inte. Detta till trots är det värt att notera att Dardel under första världskriget reste, tillsammans med Rolf de Maré, på en av sina första jordenruntresor. Och under det andra världskriget befann han sig i New York och reste också under perioder till Syd- och Mellanamerika tillsammans med Edita Morris, hans kärleksfulla följeslagerska sedan äktenskapet med Thora Dardel formellt upplösts 1934. I båda fallen verkar resorna ha varit ett sätt att vända bort blicken från krigets död och elände.
Vände Dardel bort blicken på grund av att han själv levde så nära döden? År 1905, 17 år gammal, insjuknade han i scharlakansfeber, vilket resulterade i ett livslångt hjärtfel (så småningom kom detta att bli orsaken till hans bortgång). Flera av hans biografer menar att detta hjärtfel kom att prägla stora delar av hans liv. Han kände på sig att han skulle dö i förtid och levde därför emellanåt ett hektiskt socialt liv, med mycket alkohol, som om varje dag vore hans sista.
Det är just konflikten mellan en yttre och en inre verklighet som kännetecknar Dardels konstnärskap från perioden då han hittade sin egen stil och fram till hans död. Verken är luriga, något banalt och oskuldsfullt kan plötsligt ändra karaktär till något diametralt annorlunda. Allvar och ironi går hand i hand och i många av hans verk pågår olika händelseförlopp simultant. Därför kan man titta länge, mycket länge på enskilda målningar. Simultanismen innebär också att verkens ”berättelser” har flera möjliga in- och utgångar. Kluvenheten finns både i hans person och i hans verk. Han är dubbelnaturen som attraherar och attraheras av både män och kvinnor. I samma ögonblick som jag tycker mig ha fångat ett verks mening så glider den mig ur tankarna. ”Varför inte tvärtom!”, som Nils Dardel själv skulle ha uttryckt det.
Han var ”motsatsernas man”, menade till exempel Karl Asplund. Möjligtvis härrör dubbeltydigheten även från det tidiga 1900-talets tidsanda? Jag vill påstå att Nils Dardel är en modern konstnär ? men inte en entydig modernist. Han slits inte bara mellan en inre och en yttre verklighet utan också mellan tradition och förnyelse. Han ger sig aldrig i kast med modernistiska formexperiment, förutom strax efter akademitiden då han bland annat ingick i gruppen De Åtta. Stilmässigt knyter han snarare an till en blandning av naivism och det sena 1800-talets symbolistiska formspråk. Hans känslighet kan också liknas vid ett slags statusmarkör som, enligt Karin Johannisson, överklassen använde sig av under La belle époque för att påstå att deras nerver var finare och känsligare i jämförelse med andra samhällsklassers. Men han fyller verken med modernt innehåll, i synnerhet när han blandar dikt och verklighet, och utvidgar på så sätt konstnärskapet till en egen mytologi.
Det är efter första världskrigets slut och fram till depressionsåren på 1930-talet som Dardel gör sina allra bästa verk. Det är en tumultartad tid i hela Europa. Kriget har slagit sönder allt och gamla värderingar gäller inte längre. Detta skapar en vilsenhet men paradoxalt nog också en ny slags känsla av frihet. ”Världen finns bara i dina ögon, i din uppfattning av den. Du kan göra den så stor eller så liten som du vill”, skriver F. Scott Fitzgerald om den så kallade jazzåldern under 1920-talet. Och i Sverige lånar Karl Gerhard en melodi från Danmark och skriver en ny text med titeln ”Jazzgossen” (1922):
Jag tycker mig se Nils Dardel både i Karl Gerhards jazzgosse och i Fitzgeralds krassa idealism. För att inte skadas av livets törnar gör Dardel livet till teater. Bakom den ibland sedeslösa leken finns det samtidigt ett stort allvar. Det bor en mycket ung pojke inuti Nils Dardel under hela hans liv. Men också en cyniker som visste att han skulle dö i förtid ? vilket gjorde honom till en orolig själ. Skapandet förefaller dock hålla humöret i balans och han målar nästan terapeutiskt av sig påhittade eller verkliga demoner och händelser.
Dardel fick något av en pånyttfödelse i 1980-talets postmoderna tid. Hans figurativa stilblandningar av höga såväl som låga motiv tillsammans med blandningen av allvar och ironi i verken kunde tolkas som synonymt med ett flertal postmoderna teorier. Men jag anar också att dandyn Dardel fick symbolisera motsättningen till det asketiskt och politiskt korrekta samhällsklimatet som Sverige hade upplevt under 1970-talet. Klas Östergren fick sitt genombrott med romanen Gentlemen 1980, på musikscenen levde Lustans Lakejer mellan 1979 till 1986 ut en hedonistisk livsstil och på konstscenen köptes och såldes Nils Dardels Den döende dandyn (1918) flera gånger om till nya rekordpriser. Målningen blev något av en ikon för 1980-talets vällustiga årtionde.
Möjligtvis hann tiden i fatt Dardel under detta decennium. Hans livsstil ansågs inte längre kontroversiell och hans konstnärliga motiv kunde upplevas utan att det självbiografiska rastret tog över. För det är just i brytpunkten mellan privat och allmängiltigt som Nils Dardels konst rör sig. Jag påminns om Bertolt Brecht när han menade att ett fotografi av en Krupp-fabrik inte säger någonting annat än hur fabriken ser ut. För att förstå fabriksarbetarnas villkor måste man just spela teater. Nils Dardel spelade teater med sitt eget liv som insats. Det kanske inte är någon slump att han till en början verkade i en tid av dadaistiska upptåg: "Dadaismen är det skrattande jämnmodet som spelar rysk roulett med det egna livet som insats, därför att den inte längre vill vara medansvarig i den europeiska svindeln. Dada har en tendens till det icke-tragiska, en balans inom den lagmässigt sig fullkomnande frihet som den ger blanka fan i", skriver Richard Huelsenbeck i Dada, Eine literarische Dokumentation (1964). Den "europeiska svindeln" ska tolkas som det första världskriget; ett mekaniskt massdödande som dadaisterna vände sig kraftigt mot. Genom mer eller mindre nonsensbetonade upptåg skapade de ett slags antikonst som ville göra klart att kriget upplöser alla värderingar och att tidigare moraliska, etiska och estetiska program har visat sig fullkomligt meningslösa.
Kan man jämföra Nils Dardels dandy, som vänder bort blicken från världens katastrofer för att istället hänge sig åt mer eller mindre komplicerade kärleksrelationer, med dadaisten ”som spelar rysk roulett med det egna livet som insats”? De ofta sanslösa kombinationerna mellan skratt och gråt, allvar och vansinne, som kännetecknar Dardels konst har beröringspunkter med det dadaistiska och surrealistiska konstklimat vilket Dardel rörde sig i, framförallt i Paris. Stilmässigt går han sin egen väg. Men verkens drömsyner flyter onekligen ut i ett proto-surrealistiskt hav.
Kanske känner vi också oss hemma i Dardels bildvärld med tanke på dagens mediesamhälle i vilket verklighet och fiktion blandas, underhållning glider ihop med information, politik blir teaterskådespel, teaterskådespel blir politik ... Vi är uppfostrade till att bli aktiva medborgare genom att hålla oss informerade om vad som händer i världen. Men kan vi strukturera eller hålla isär vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, realitet eller fiktion? Vad är dröm och vad är verklighet? Det är frågor som Nils Dardel föregrep redan för drygt hundra år sedan.
Gör han till och med konst av ”dandyismen”? Jag tycker mig höra Beau Brummells dandy eka i Cecilia Berggrens artikel ”Androgynens sällsamma gemenskap skriver”: ”Man kan diskutera och fastställa en dubbel kodning hos Dardel, där dubbelheten ligger i att motiven kan uppskattas från två olika håll av två olika publiker. Den ena uppskattar färgerna, bildformeln och knasiga inslag som t.ex. dansande apor medan andra ser bildformeln och dess komponenter som en allegori över en strategi och som ett sätt att ställa ut symboler inför allmänheten med vetskapen att endast vissa förstår dem helt ut.”
Jag är inte säker på att det finns ett hemligt språk i Dardels verk. Dubbelkodningen är mer av associativ karaktär. Det är ett rollspel som mer generellt handlar om hur identiteter kan skapas och omskapas. Rollspelet har varit den grundläggande förutsättningen för socialpsykologin sedan 1920-talet. I den inflytelserika The Presentation of Self in Everyday Life från 1959 utvecklade Erving Goffman resonemanget genom att överföra metaforer från teatern såsom skådespeleri, kostym, rekvisita, manus, miljö och scen på sociala beteenden. Det var inte längre förunnat ett fåtal utvalda att kunna laborera med bilden av sig själv. I takt med massmediernas möjligheter att representera sig själv blev rollspelet allt efter hand möjligt för ett flertal.
Den som förmodligen speglat denna utveckling tydligast är David Bowie. Hans olika iscensättningar av sig själv består av ett rikt lapptäcke av historiska referenser som jag, i likhet med utställningen David Bowie is på Victoria & Albert Museum i London (2013), vågar påstå är ett multiperformativt konstverk i sig. I utställningskatalogen ger Camille Paglia en historisk bakgrund till Bowies könsöverskridande rollspel: ”Bowies genusteater påminner om föreställningar med laterna magica eller fantasmagoriernas optiska illusioner som föregick den rörliga bildens utveckling”. Och vidare: ”Merparten av hans genusbilder har delvis inspirerats av den moderna konstens snabba förändringar, som började med att nyklassicismen sopade bort rokokon i slutet av 1700-talet och nådde en kokpunkt före, under och efter första världskriget”.
Paglia syftar på dandyismens milstolpar och själv menar Bowie att han är djupt influerad av alla konstformer men kanske framförallt av expressionismen och dadaismen. Studerar man Bowie och hans olika persona har han onekligen inspirerats av det radikala och frigjorda konstnärliga klimatet runt första världskriget. Samma tid som formade Nils Dardels gränsöverskridande konstnärskap. Visst skulle man kunna se honom som en stand in för The Thin White Duke!?
Källa: Moderna Museet, Stockholm.
Bukipedia
Nils von Dardel var en svensk bildkonstnär född i Bettna i Södermanland som till stor del var verksam utomlands. Han studerade vid Konstakademien i Stockholm, i Paris samt på resor till Asien och Mellanöstern. Dardel är främst känd för sina landskap och figurmålningar. Dardel påminner i sitt skapande ibland om Hieronymus Bosch och man kan skönja en viss inspiration hämtad från Henri Matisse. En mycket känt verk av Dardel är ”Den döende dandyn” som återfinns på Moderna Museet i Stockholm. Hans intensiva färgbehandling och böljande former är karakteristiska. 1910 besökte han Matisseakademien men föll aldrig till devot dyrkan av mästaren utan fann snart att kubismens utveckling för honom var viktigare. Hans stil var sökande. Kubistiska experiment i gråskala övergick till pointillism omkring 1912. Han började då brodera ytan med mönster av fläckar och punkter. Dardel intresserade sig liksom Jolin för Rousseau le Douaniers navism och för den orientaliska, främst den persiska konsten. Under en vistelse i Japan 1917-1918 påverkades han av det japanska träsnittets lineära stil och klara färger. Hans fläckteknik försvann och ersattes med fasta linjer. De gamla japanska fablerna väckte hans intresse för djur, apor och kaniner i synnerhet. Dardels måleri är fabulerande och fullt av fantasier, en blandning av drömmar och verklighet, men alltid ett uttryck för de egna upplevelserna i elegant, förfinad och naiv förpackning. Den dekadante dandyn spelar ofta huvudrollen i hans ironiska fantasier. Denna dragning till det bisarra avtar i Dardels senare produktion av eleganta kvinnoporträtt samt realistiska porträtt från Nordafrika, Sicilien och Mexico.
Uppsala auktionskammare 2013
Med sin egensinniga bildvärld och brokiga konstnärliga resa utgör Nils von Dardel utan tvivel en av de mest betydande och originella konstnärerna i sin konstnärsgeneration. Han står, frånsett några tillfälliga efterföljare, fullständigt ensam i vår konsthistoria som en djärv och raffinerad kolorist och excentrisk fantasikonstnär. Vägen till denna placering inom den svenska konsthistorien var dock inte linjär och genom Dardels karriär kan man spåra många intressanta vändningar och lärdomar som till slut kom att forma det bildspråk som kännetecknar den Dardel vi känner idag.
Nils von Dardel inledde sina konststudier vid Akademiens elevskola 1908, som efter den 13:e juni samma år gick under namnet Kungliga Konsthögskolan. Akademien var vid tiden konservatismens högborg och trots modernismens framväxt i Europa så stod man fast vid gamla tiders stilideal och utlärningsmetoder. I bjärt kontrast stod konstmetropolen Paris där utvecklingen gick i exakt motsatt riktning - villkorslöst framåt mot en ny progressiv och post-impressionistisk rörelse. Dessa strömningar pågick parallellt med Dardels skolning och detta händelseförlopp förblev förbisett av skolan förutom då den benämndes av Akademien på följande sätt i deras årsredogörelse för 1909-1910:
”Naturligtvis finns det också en konst, som genom sin hänsynslöshet i fråga om behandling av såväl form som färg i allt skiljer sig från vad vi hittills har skådat och som icke ens av den mest toleranta konstuppfattning borde kunna vinna erkännande”.
Akademiens sekreterare Ludvig Looström talade här om fransmannen Henri Matisse, som i rollen som en ”efemär kvasigud” sökte förleda den unga konstnärsgenerationen. Men Nils von Dardel behövde ej vilseledas. Hans egensinniga hållning, både som person och i sin konst, hade redan börjat framträda. Vid sidan av akademitidens porträttstudier i klassisk tappning började Dardel redan 1910 med tidiga formexperiment som i sitt porträtt av Greta Nystedt respektive konstnären Philip Fromén samt målningen ”två flickor”. Dessa stod i chockerande kontrast till det han förväntades åstadkomma i sin undervisning. I dessa målningar kan centralgestalter som både Cézanne och Munch urskiljas och denna europeiska dragning kom att fulländas under följande år då konstnären beger sig till Paris.
Nils von Dardel kände sig alltmer otillfredsställd i hemlandets undervisning och resan till Frankrike 1910 innebar en konstnärlig resa hem. På plats i Paris fann Dardel sig snart hemma i de bohemiska kretsarna kring pariscaféerna som vid denna tid myllrade av konstnärer från hela världen. Den tidigare något blyga Dardel kunde nu blomma ut och började anta det mytomspunna excentriska skimmer som därefter följer beskrivningarna av konstnären. Han blev vän med de flesta svenska konstnärsgestalter som även de hade anslutit till den konstnärligt revolutionära anda som rådde. Dardel anslöt med de andra svenskarna till Matisseakademien Colarossi, men han föll aldrig till devot dyrkan av mästaren utan fann snart att kubismens utveckling för honom var viktigare. Dardel fann likväl många viktiga intryck under den första tiden i Paris och hans stil var under perioden sökande då han samlade intryck från hela den post-impressionistiska konstscenen och ackumulerade dem till följande verk såsom auktionens porträtt.
Tiden i Paris kom att få en kort paus då Nils von Dardel på våren 1911 reste hem till Sverige. Han bodde då med föräldrarna i Stockholm och sysselsatte sig konstnärligt med att främst måla porträtt. Det är nu han träffar den unga kvinna som kommer att sitta modell för auktionens porträtt. Under våren träffar Dardel Svea Cervin genom sin kusin Georges som var i sällskap med hennes storasyster Ragnhild. Sällskapet som är något bohemiskt, passade Dardel perfekt och han fattar snart tycke för den vackra Svea varpå han målar hennes porträtt. Vid tillfället är Svea och Dardel 21 respektive 23 år och denna ungdomens skönhet och förälskelse speglas i målningen. Tydligt märkbart är även de influenser som påverkat Dardel under sin tid i Paris. Porträttet är fritt från Akademiens svångremmar och är ett fyrverkeri av sprudlande färg och målerisk lycka. Här kan vi spåra tydliga kopplingar till fauvisterna paroll "färgens frigörelse", som betonade färgernas egenvärde. Dardel använder liksom dem rena färger, nästan direkt tagna från färgtuben. Precis som fauvisterna befriar Dardel här färgen från dess traditionella, deskriptiva roll i framställningen och visar på så sätt vägen till hur den kunde användas som ett uttrycksfullt självändamål. Sveas vackra drag och genomträngande blå blick fångas på detta sätt genom Dardels tidiga framsteg på den egna färden mot modernismen och det egna uttrycket. Porträttet blir även på detta sätt ett av de tidigaste exemplen på denna modernistiska hållning som kom att ligga till grund för hans fortsatta utveckling.
Om än Nils von Dardels estetiska form kom att förändras under karriären kan det för konstnären så typiska tema som behandlar livets ofrånkomligheter redan här urskiljas - kärleken, svartsjukan, livet och döden. Här har dock livets tunga allvar ännu ej gjort sitt intåg i Dardels medvetande och konst. Porträttet speglar istället ungdomsårens sorglösa kärlek, om än en oförlöst sådan. Ragnhild och Georges gifte sig senare medan Sveas och Dardel spirande romans aldrig kom att blomma ut. Svea fick porträttet av Dardel, måhända som ett minne från deras korta möte, och gifte sig sedan och fick efternamnet Collijn. Redan hösten samma år återvänder Nils till Paris för att återuppta sina studier och bohemlivet. Denna gång gick konsten före kärleken och året därpå återvände han till Sverige för sin debut med en utställning på Salon Joel vid Hamngatan. Han ställde ut som en del i gruppen ”De åtta” som bestod av många ur umgängeskretsen från Paris, nämligen Tor Bjurström, Birger Simonsson, Leander Engström, Isaac Grünewald, Sigrid Hjerten, Einar Jolin och Gösta Sandels. Dardels karriär kom att fortsätta att parera mellan det nya århundradets modernistiska strömningar och under 1910-talets inledande år kan vi följa Dardels märkliga resa via kubistiska experiment, övergången till pointillism omkring 1912 och slutligen en egensinnig naivism inspirerad av det österländska bildspråket. Med den ”Döende Dandyn” från 1918 så finner vi genombrottet för den konstnärliga riktning som kom att bli förhärskande för Dardel fram till slutet av karriären, vars frön vi får bevittna i auktionens porträtt.
Mimers Brunn 2007
Inledning
Om sanningen ska fram så är jag helt ointresserad av konsthistoria. Och jag har aldrig sett en målning eller ett verk som någon konstnär har gjort, som jag har tyckt varit bra. Så därför hade jag lite svårt att veta vilken konstnär jag skulle ta. Jag bestämde mig rätt fort att jag skulle ta en konstnär, för det skulle vara enklast att hitta fakta om en sådan. Jag visste inte vilken konstnär som jag ville ha, så för att välja konstnär tog jag helt enkelt fingret över listan med alla namn på konstnärer och pekade på en som det fick bli. Konstnären som det blev var Nils Von Dardel. Som visade sig vara en ganska känd Svens författare, inget dåligt val alltså.
Frågeställning
Nils von Dardel
Nils Dardel är en av Sveriges stora konstnärer. Han kommer från gården Dalby i Södermanland, han föddes den 25 oktober 1888. Han gavs namnet Nils Elias Christoffer von Dardel. Nils far, Fritz August von Dardel, var godsägare och kapten. Mans mor, Sofie Matilda Norlin och fadern fick förutom Nils, dottern Elsa 1882 och sonen Fredrik 1885. Nils och hans syskon tillbringade sin barndom i Brettna i Södermanland, på gården Svarthäll, dit de flyttade när han var liten.
När Nils var 15 år flyttade familjen till Uppsala, här började han på läroverket och hans intresse för konst ökade. Nils intresse för konst började redan tidigt. Hans Schweiziske farfar var hovtecknare. Nils var förtjust i hans målningar, och hade då redan börjat få upp ögonen för konst.
När Nils var 17 år gammal fick han scharlakansfeber och detta resulterade i ett hjärtfel som skulle följa honom under hela hans liv. Under sin sjukdomstid läste han massor om konst och litteratur. Han blev med tiden allt friskare och år 1908, då han var 19 år började han på en konsthögskola. Men han tyckte den var för gammaldags och konservativ. Han tyckte nog inte att han utvecklade sig som han ville och därför slutade han efter ett tag. Han satsade på en annan konstskola i Paris två år senare. Till hans stora besvikelse visade den sig vara lik den han redan lämnat. Han går istället runt på museer och caféer, där han träffar andra konstnärer och konstälskare. De diskuterar mycket konst bl.a. kubismen.
Året 1912 är ett häktiskt år för Nils. Han träffade två tyska konsthistorier. Den ena av dem, Wilhelm Uhde visade honom den lilla staden Senlis utanför Paris. Det visar sig bli en bra tillgång för Nils. Här hade han nu lugn och ro och fick inspiration till bla målningen ”Rue Ville De Paris” som föreställer en gata i staden Senlis.
Nils och en nyskapad grupp av konstnärer ställde nu ut lite målningar på en utställning i Stockholm. I gruppen som kallade sig ”de åtta” ingick så klart Dardel men också konstnärer som Grünewald, Hjertén, Jolin, Engström, Bjurström, Simonsen och Sandels. Jag gissar att de bildades, eller att de i alla fall skapade kontakt med varandra på något litet café i Paris eller Senlis. Men utställningen gick inget vidare, de fick ingen vidare bra kritik. Dessa konstnärer skapade den Svenska modernismen.
Nu väl tillbaka i Sverige började han under sommaren, med hjälp av sin inspirationskälla Senlis, skapa konst. Han gjorde bla verken Nybroviken, Båtar, Nybrohamnen och Dardel Berzelii park.
Åren 1913-1914 var intensiva år för Nils, perioder av intensivt målande avlöstes av perioder då bara spriten betydde något. Han led av depression och förtvivlan. Trots detta målade han flera konstverk. Han målade tex under denna period ”Änkedrottningen Sofias Begravning” och ”Reception”. Det verk han blev mest nöjd över var ”Begravning i Senlis” denna hade skapat rubriker i staden, vilket han tyckte var bra. Att folket inte bara kollade på en bild och sa att den var bra, utan att den väckte känslor hos människor. Detta var det första verk han verkligen tyckte var bra.
Han reste även en hel del under dessa två år. Förutom de långa vistelserna i Paris och Senlis, var han en tid i Tunisien och Algeriet, där han fick inspiration till tavlan ”Stad i Tunisien”.
Så startade det första världskriget och Dardel kunde nu inte resa runt utan stannade i Sverige. Runt år 1916 kunde han börja resa runt igen. Han åkte till Spanien och Teneriffa där han fick inspiration till ”Turisten på Teneriffa” och ”Hamn vid Atlantiska Oceanen”. Han fortsatte sedan att resa år 1917, då han reste till USA. Därifrån fortsatte han sedan till Japan.
Japan visade sig vara ett givande resmål. Inte bara det att han fick inspiration till flera verk som var inspirerade av den Japanska konsten och kulturen. Han blev förälskad i Nita Wallenberg, dotter till ministern i den Svenska legitimationen i Japan.
De åkte den Transibiriska järnvägen tillsammans. Detta resmål skulle visa sig också vara en bra inspirationskälla då han när han kom hem till Sverige, målade konstverket ”Transibiriska Expressen”. Där sammanfattar han sina minnen från resan.
Året därpå förberedde han sig för sin första separatutställning. Där ställde han ut både nya verk som ”Exotiskt Landskap” och ”Den sönderslagna Statyn” och gamla verk från hela sin konstnärskarriär, från sin tid i Senlis och framåt.
Han fortsatte att måla fram till 1921, då drabbades han av en svårartad lunginflammation. Fram till detta år hade han bland annat hunnit med målningarna ”Den döende Dandyn”, ”Exekuston” och ”Trappan” med flera. Han hade även börjat intressera sig för balett och teater, han gick med i en förening som hette ”Svenska baletten”. Den uppträde inte bara i Sverige utan också i Frankrike. Nils uppgift var att måla dekor och göra kostymer år uppträdarna.
År 1921 gifter sig Nils med Thora Klinckowström, sedan hon vårdat honom under hans sjukperiod. Nils och Nitas förhållande tog slut när Nils inte fick tillåtelse av sin svärfar att gifta sig. Detta gjorde nog att han gav upp och när han och Thoras vägar möttes under sjukdomstiden, blev han kär i henne istället. De gifte i alla fall sig den 23 juli 1921 och den 27 maj året därpå fick de dottern Ingrid. I och med att han nu skaffat sig familj gick han in i ett lugnare tempo. Han och familjen var ofta på semester på ett gods på Ekerö, där han lugnt kunde måla sina verk i fred. Han målade nu bland annat serien ”Drömmar och Fantasier”, ”Fadern”, ”Kusken” och ”Dansbanan”, han målade även många avmålningar på sin familj.
Runt år 1930 blev det sämre ställt att vara konstnär, eller över huvudtaget också för det var nu depressionens årtionde började. Den Amerikanska börskraschen hade påverkat hela världsmarknaden. Nils fick allt färre och färre beställningar. Och inte nog med detta så tog Nils och Thora ut skilsmässa år 1934. De hade då på grund av sina krävande yrken glidit ifrån varandra, hon jobbade inom filmbranschen. Nils träffade istället en tredje kvinna, den 28 åriga Edita Morris. Denna gång var det tredje gången gillt som gällde och det var med henne han tillbringade resten av sitt liv.
År 1938 när han fått igång sin ekonomi och sitt målande igen öppnade Nils en stor utställning i Göteborg. Han ställde ut 141 verk, en del av dessa sträckte sig så långt som 25 år tillbaka i tiden. Året därpå anordnade han en ännu större utställning med 144 verk från 1911 och framåt. Som om det inte var nog anordnades 1939 ännu en utställning, den sista i Sverige under Nils livstid. Men denna var inte liten, uppemot 400 verk ställdes ut från hela hans konstnärsperiod.
När andra världskriget brutit ut i Europa, flyttade Dardel till New York. Där Tillbringade han sin tid med att åka runt i Länderna i främst Central Amerika. Där fick han inspiration från indianerna och deras kultur. Han återvände till New York och mellan den 3 till 22 maj 1943 ställde han ut sina verk i en sista utställning, han dog nämligen dagen efter utställningens slut i en hjärtattack.
Avslutning
Som sagt tycker jag inte konsthistoria är världens roligaste ämne, men jag har i alla fall försökt ...
Källa: Mimmersbrunn, ett smartare community.
Kurt Jungstedt (ca 1935)
Under de 20 år som jag råkade Nils, lärde jag känna honom rätt väl. Det var inte lätt, ty han satte oftast upp en mask mot yttervärlden. Denna mask — eller detta anekdotiska ansikte — har på sätt och vis gjort honom legendarisk. Men för mig blev det mer en grimas av den verklige Nils.
När man hörde Nils berätta sina utdragna och utspekulerade historier, stödda av mycken mimik och yviga gester, roade det mig att iaktta hans ögon. Där satt alltid en "djävul", som noterade allt med en målares oerhörda skärpa.
Vände man på Nils' janusansikte fann man mycket allvar och mycket godhet, en person med stort rättspatos, med stora fordringar både på si själv och andra. Det är den sidan som jag helst minns och som jag saknar.
Page prepared by François de Dardel