Top
Back

A-M Lenngren
(1754-1817)

Music

Musique

Back

Textes

Anna Maria Lenngren
Sex dikter
Six poèmes illustrés par Fritz von Dardel (1817-1901)


BettiNågra ord till min kära dotter, ifall jag hade någon

Min kära Betti, du blir stor:
Du från din docka hunnit växa...
Utav din hulda, fromma mor
Tag, för din framtid, denna läxa!

Uti den värld, du knappast sett,
Så många öden förefalla;
Men med ett glatt och sedigt vett
Skall Betti segra på dem alla.

På livets bana varsamt gå,
Men tro ej allt vad ont man säger!
Vår värld, min Betti, är ändå
Den allra bästa värld, man äger.

Den är - vad den beständigt var -
Bebodd av kloka och av dårar;
Och - noga överlagt - den har
Mer rätt till löje än till tårar.

För mycken misstro föder agg,
För mycken lättro ångrens smärta:
Tänk ej i varje ros en tagg,
Ej dygd i varje manligt hjärta!

Väl dig, om jämt du följa vet
Försiktighet, den kloka gumman:
Den, jämte känslig glättighet,
Är av all vishet huvudsumman.

Med läsning öd ej tiden bort -
Vårt kön så föga det behöver,
Och skall du läsa, gör det kort.
Att såsen ej må fräsa över!

Ett odlat vett, en upplyst själ -
vad - kunna böcker blott det skänka?
Mitt barn, studera världen väl:
Den ger dig ämnen nog att tänka!

Var mänska, Betti, är en bok -
Lär dig att fatta rätt dess värde,
Och minns, att oftast av en tok
Den vise någon visdom lärde!

Men om lektyren roar dig,
Väl - i förädling av ditt väsen
Låt den då blygsamt röja sig,
Men ej i tonen av beläsen!

En lärd i stubb - det är ett rön -
Satirens udd ej undanslipper,
Och vitterheten hos vårt kön
Bör höra blott till våra nipper.

Lyd, Betti, lyd bestämmelsen:
Sök ej att mannabragder hinna
Och känn din värdighet, min vän,
I äran av att vara kvinna!

Se denna mor i huslig krets,
Som vet sitt sanna kall bevaka,
Fullt med den ärelust tillfreds,
Att vara värdig mor och maka!

Se, ordning, mildhet, trevlighet
Med blomster hennes fotspår hölja,
Och heder, kärlek, tacksamhet
Dess levnad och dess minne följa.

Behaget är med fliten släkt:
I nyttig snällhet sätt din heder!
Låt ärbarheten i din dräkt
Bli sinnebild av dina seder!

Följ, Betti, smakens enkla bud:
Låt aldrig flärden dig förtrolla!
All prydnad driven intill skrud
Är blott affischen av en fjolla.

I sällskap sladdrets tomhet fly,
Men sitt ej sluten som en gåta!
För tanklösheten plär man sky,
För mycken klokhet ej förlåta.

Välj uttryck utan brydsamt val,
Se till att du ej domslut fäller!
Och tala, Betti - håll ej tal:
Du tror ej hur det oss förställer!

Giv skämtets udd sitt fina skick
I ord, som glättigt oförmoda!
Dock minns: man skrattar med en qvick,
Men man bär aktning för den goda.

En lätting, slö till själ och kropp,
Fann en gång livet bli en börda:
Då fann en annan lätting opp
Att tiden genom kortspel mörda.

Välj nödigt detta tidsfördriv,
Som, fast av sed och ton ej menligt,
Är - tro mig - med ett verksamt liv
Och själ och känsla oförenligt!

Märk, hur en skönhets blick är vass
I nit att korten riktigt kasta!
Märk, vid det lumpna ordet »pass»
Hur gracerna på flykten hasta!

Försiktigt även undanvik
All brydsam forskning i gazetten!
Vårt hushåll är vår republik,
Vår politik är toaletten.

Bliv vid din bågsöm, dina band,
Stick av ditt mönster emot rutan
Och tro, mitt barn, att folk och land
Med Guds hjälp styras oss förutan!

När sig en kvinna nitisk ter
Att staters styrselsätt rannsaka,
Gud vet, så tycks mig att jag ser
En skäggbrodd skugga hennes haka.

Nej, slika värv ej stå oss an:
Låt aldrig dem din håg förvilla!
Du skall bli gift - då vill din man
Med tacksamhet min lärdom gilla.

Att giftas ... ej ett ämne finns
Mer rikt att i maximer driva
Men, goda Betti, hör och minns
Det enda råd, jag har att giva:

Den make, som dig blir beskärd,
(Märk denna stora hemligheten!)
Var huld, om han är huldhet värd,
Om ej - så var det i förtreten!

Tag händelser och öden lätt,
Mitt barn, så bliva de ej tunga!
Och - mellan oss - är det ett sätt
Att än i åldern synas unga.

Min Betti, livet flyr så fort -
Vad grym, vad oersättlig skada,
Om, vid det lilla gagn, vi gjort,
Vi nekat oss att vara glada!

Må stojet och förströelsen
Vid andras dom för glädje gälla,
I stilla nöjen sök du den -
Det är för oss vi äro sälla.

Gör nöjet bofast i ditt hus,
Äg i ditt hjärta samvetsfriden!
Den gör vår uppsyn mild och ljus,
Den rår på sorgerna och tiden.

Ja, Betti, livets sällhet njut,
Men livets plikter ej försaka...
Nu har min lilla läxa slut,
Och till min söm jag går tillbaka.

(1798)


PapaÖver min pappa

Så vila mellan fyra bräder,
o, Dumbom, du min hulda far!
Jag vandrar kring med röda kläder,
för det jag inga svarta har.

Du var mig huld intill ditt sista ...
din bästa son jag alltid var.
Men sen jag måst min pappa mista,
så har jag också ingen far.

Man mången knuff mig redan givit ...
ja, stackars den, som styvmor fått!
Var gång jag utan frukost blivit,
jag fastande till middan gått.

När klockorna begynte pingla
begravningsdan - jag minns, hå hå -
nog hade jag fått saffranskringla
om salig pappa levat då.

Men Trälund, den fördömda prästen,
nog drack han gravöl ur sitt stop;
och sen han slukat alltihop,
så fick jag fattig dricka resten.

Sen har jag vandrat världen kring
och flutit liksom sten om vatten.
Var gång jag vakat hela natten,
jag icke sovit någonting.

Jag tänkte visst en runa rista
uppå min salig pappas grav;
men som jag kom att däri brista,
så har det icke blivit av.

Nu går jag här försagd och slagen
förutan pappa, utan stöd,
ber Gud få leva till den dagen,
då jag så väl som han blir död.

(1793)


CoupleDet högtförnäma äkta paret

Tiden gör oboteliga skador,
oförsynt dess makt på allting rår ...
Glest och grånat är grevinnans hår! ...
Ingen minns när greven hade vador:
chapeau-bas han uppå pinnar går.

Bägges skuldra till förvandling lutar ...
Men hur kapprakt är ej deras mod!
Utom dräggen av ett grevligt blod,
se två mumier uti granna klutar,
forna tiders murkna återstod!

Hör hans nåd med stora namn på tungan
utav fädrens stolta ättelängd ...
geisten väldig, rösten, kvävd och stängd,
under synbart äventyr för lungan
sorla jämt om deras bragders mängd.

Se dess makas varje blick befalla
slavisk vördnad för dess rang och börd,
skral och skröplig, än av flärden förd,
fordom uti robe-de-cour och gala
i ett hov förtorkad och försnörd!

Se, min vän, men ömka och beklaga
höga dårens usla ålderdom!
Sista tanden skallrar i hans gom:
han ej livets ledsnad kan fördraga
och förskräcks för vansklighetens dom.

(1800)


Bal costuméKontrasten

Hilda svävar lätt i dansen, 

glättig i sin vår, 

menlös själv som blomsterkransen, 

flätad i dess hår.


Ungdom ur dess ögon strålar

späd är hennes arm,

liljans blyga vithet prålar

i en nyfödd barm.


Liten fot, ett liv som vidjan,

spensligt, vekt och täckt;

gracers gördel omkring midjan,

stegen som en fläkt ...


Hennes goda tant, kring halsen

fullt sex kvarter tjock,

stånkar andfådd med i valsen,

ovig som ett block.


Skeppundsviktiga matrona,

skona oss, jag ber!

Sänk då dessa breda rona

vid ett spelbord ner!


I den vida soffan hamna!

När du dansa vill,

vet, så räcka att dig famna,

inga armar till!


Ynglingslöjen äro vassa,

blixtra hastigt fram:

vid var skakning av din massa

föds ett epigram.


Sätt dig vackert och dig svala ...

lämna dans och lek!

Hellre ideligen tala

om Guds väderlek!


Med din håg för denna flärden

du bedrövar mig.

Kära gumma, lämna världen

förrn den lämnar dig!


Låt ej dansen mer dig fresta,

som vårt löje väckt!

Snusa nu och döm din nästa ...

Håll dig i respekt!


(1796)


PortraitsPorträtterna

Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,

en skinntorr grevlig änka satt.

Var skral, drack ständigt te på fläder

och hade ben, som spådde väder,

och leddes merendels besatt.

En dag - Gud vet hur det var fatt -

när hon med kammarpigan satt

uti den stora saln, beklädd med gyllenläder

samt här och där med ett porträtt

av hennes högvälborna ätt,

hon i sitt höga sinne tänkte:

Om jag likväl så lågt mig sänkte

att tala med det lumpna hjon,

kanske det gav min gikt en liten diversion;

och fast ej denna dumma flundran

förstår en fin konversation,

så får min lunga en motion

och detta stackars våp skall falla i förundran

att höra på min extraktion.

"Susanna" - sade hon - "du sopar denna salen,

och sopar den mest alla dar,

du ser de konterfej, den har,

men gapar, som du vore galen,

och ej vet av vad folk du spindelväven tar!

Hör då ... Till höger främst, det är min farfars far

den vittbereste presidenten,

som kände flugors namn på grekska och latin

och förde med sig hem och skänkt akademin

en metmask ifrån Orienten ...

Nå ... den där näst intill - av våda satt i vrån -

är salig fänriken, min enda kära son,

i ställning och i dans ett mönster,

mitt och familjens hela hopp,

som sju slags stångpiskor fann opp,

men fick en fläkt ifrån ett fönster

och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp ...

- hans gravvård resas skall av marmor -

Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:

hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop

och - som det verkligt hänt, och icke är en sagen -

halp drottning Kirstin kröningsdagen

att häkta understubben hop ...

Nu ... den där damen i mantiljen

det är min grandtant, kära barn ...

och den där gubben med talar´n

det är en onkel i familjen,

som spelte en gång schack med själva ryska tsarn ...

Det där porträttet sen till vänster

är salig översten, min man.

Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster

i rapphönsjakt, om icke han? ...

Men se nu väl på denna damen

i den ovala vackra ramen,

som i sin höga barm den där buketten bär ...

se hitåt - inte på den där -

vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!

Se, vilken ädelt buktad näsa!

Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär.

Men hon var dygden själv och började fräsa

och kungen underdånigt snäsa,

så att han blev helt flat och sade: "Ack, ma chère,

bevars vad hon är fasligt fjär!" ...

Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna ...

Nå, ser du inte vem det är?

Vad ... känns jag inte strax på denna stolta panna?" -

"Men kors bevars väl," skrek Susanna

och släppte nålar, sax och tråd,

"skall detta vara hennes nåd!!!" -

"Vad ... skall det vara? Vad ... vad! Slyna,

fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!

... Vad harm! ... men det med rätta sker,

när man med slika djur i nådigt tal sig ger!"


*

Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
och det är alltihop som lärs av denna dikten.

(1796)


MendianteDen lilla tiggarflickan

Den stackars Nelli satt och grät
på moderns mull i graven.
Tung var dess suck och tåren het,
som vätte tiggarstaven.

Var en, som henne gick förbi,
dess klagan kunde höra:
"vad skall det av mig arma bli?
Gud, vad skall Nelli göra?

Jag liten är och moderlös...
stor är min nöd och smärta.
Om jag till döds i kölden frös,
rör det ej någons hjärta.

"Min mor, min mor," hon snyftade
och tårar rösten dränkte,
"min mor, min mor!" hon suckade
och ned sitt huvud sänkte.

Gick så förbi en andlig man,
såg hennes tårar trilla,
sig av sitt kall befogad fann
att hennes oro stilla.

"Din moder kommer ej igen,"
han sade, "fast du gråter;
men du förtörnar himmelen
om du så illa låter.

läs flitigt din katkes, mitt barn,
och dina aftonböner,
så undflyr du visst satans garn
och himlens bistånd röner!"

Han gick, och handen höjande
andäktigt över flickan
meddelte rik välsignelse,
men ingenting ur fickan.

Och stojande uti hans spår,
kom nu en världslig sälle,
som gav sin slant och grät sin tår
på detta sorgsna ställe.

- En slant, o kristen, mättar mer
än läxor ur katkesen.
Märk det, I andans män! För er
är denna parentesen. -

"Stor tack, min gode herre, tack!"
framsuckade den lilla
och slanten i sin kjolsäck stack
och skalv av köld så illa.

Med utsträckt hand och sorgfullt bröst
satt den förlåtna arma
och bad med nödens kvävda röst
var kristmild sig förbarma.

Och där en mängd med människor
sågs fram och åter vandra.
Hos en var rösten kall och torr,
och snäsande hos andra.

Uti den rikes hårda blick
hans hjärta var att skåda.
Den girige så bråttom fick
och såg sin fyrk i våda.

En man med stjärna på sin frack
drog upp havannaprisen,
svor några ord om "tiggarpack",
om "lättjan" och "polisen".

"Nå, var man kommer." skrek en dam,
"så hör man ungar tjuta!"
och gick vid scenen av en dram
att sina tårar gjuta ...

En dam, visst icke gjord av stål
för denna mänskligheten,
men som ej tiggarungar tål,
blott för malpropreteten,

som, i sin vällust dagligt van
att nödens offer snäsa,
än aldrig nånsin en roman
har torrögd kunnat läsa ...

Det mörknade och dagen skred ...
Ren brann en dunkel lykta.
Och mer och mer av ångest led
den lilla djupt betryckta.

"Vem skall beskydda mig, o vem?
Jag så för mörkret ryser!
Och ingen mamma, intet hem ...
jag hungrar och jag fryser."

Hon hemsk och rådvill såg sig om,
av skuggan sig förskräckte,
då dit en kristmild kvinna kom,
som henne handen räckte.

"Kom," sade hon, "och med mig gå,
där du ser lampan lysa!
Jag fattig är, har många små,
men skall dig gärna hysa."

Hon med den späda uslingen
i varma kojan trädde
och av den goda gärningen
så innerligt sig glädde,

och moderligen lovade
den moderlösa skydda
och såg Guds änglar leende
sig lägra kring dess hydda.

Och gjorde sen sin aftonbön
till skyddaren för alla,
förvissad att sin gärnings lön
på sina barn se falla,

och somnade så ljuvt och gott:
frid i dess hjärta rådde,
en sällhet, som i gyllne slott
än ingen mäktig nådde.

Du rike utan mänsklighet,
du borde dig bedröva:
du lycka har ... lycksalighet
blott de, som godhet öva!

(1794)


Si quelqu'un pouvait essayer de traduire en français ces poèmes, je lui en serais infiniment reconnaissant.
If anybody could try to translate these poems in English, I would be extremely grateful.

La musique que l'on peut écouter en cliquant sur l'icône en haut de cette page est le troisième mouvement d'un trio de Haydn pour flûtes et violoncelle.

Back

Textes

Back

Fritz

Site map